Tandådalen

Nyår 2008/2009

På annandagen, d.v.s. lördagen den 27 december 2008, är vi för 14:e gången på väg upp till Tandådalen för att fira nyår. Julen har vi som vanligt firat tillsammans med barnens mormor och morfar. Egentligen är vi trötta på skidåkningen i Sälenområdet efter alla dessa år. Det enda som hänt är, att bebyggelsen ökat, precis som liftköerna och liftkortspriserna. Dock har vi under åren fått flera, mycket goda vänner på CC-campen i Tandådalen och vanans makt är stor. Våra två, nu vuxna söner har svårt att tänka sig ett nyårsfirande någon annanstans än i Tandådalen.
Resan gick bra och väglaget var smutsigt, men inte halt. Framåt eftermiddagen kunde vi parkera på vår väl plogade plats. Väl framkomna blev vi bestörta över hur tunt snötäcket var. Det stämde dåligt med "Snöguidens" uppgivna 50 cm.
Snökanonerna mullrade non stop, men vi sov skapligt bra ändå.

Det är bara att konstatera, att vi hade en sagolik tur med vädret hela veckan. Det var många år sedan, som vädret var så bra runt nyår, som detta år. Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen låg mellan -5 och -12 grader. Det var vindstilla hela veckan. Skidåkningen var trots det tunna snötäcket ganska bra. Underlaget var hårt och något isigt. Den nya sittliften i Tandådalens östra backar har gjort gott och köerna var överkomliga, om man bara hade vett på att flytta sig från Västsidan. Någon enstaka dag var det mycket kallt, men några timmar kunde man klara att vara ute.

Nyårsafton tillbringar vi tillsammans med våra, sedan flera år, mycket goda vänner, familjen Karneke. Per och Ann, har under flera år haft ansvaret för många trevliga kvällar i "Storstugan". I år kunde vi fira nyår tillsammans, utan förpliktelser. Det blev som vanligt en minnesrik och trevlig afton, med god mat och många glada skratt. Det traditionella fackeltåget var ovanligt stort detta årsskifte. Fyrverkeriet nere i backen var som vanligt storslaget.

Fredagen den 2 januari ringer klockan tidigt på morgonen. Det blir tidig skidåkning och vi får uppleva "manchesterbackar" under förmiddagen. Under eftermiddagen jobbar vi i Storstugan tillsammans med 2 andra par under ledning av  Ann Karneke. Det skulle bli "Familjekväll" med Taco-buffé. Förra året blev denna afton en stor succé och därför hade vi inkallats som förstärkning. Det tog 6 timmar för oss sju, att steka all köttfärs, skära lök och grönsaker, riva ost, röra ihop såser och allt annat som hör till. Klockan 18.00, när vi slog upp dörrarna räckte kön upp till klockstapeln. Taco-buffén tog slut med en rasande fart och många uttryckte sin uppskattning.
Hela kalaset hade varit slut på en timme, om det inte hade varit för Kalle Odell. Kalle kom insläntrande med sin Keyboard och erbjöd sig försynt att spela lite dansmusik för oss, vilket vi givetvis tacksamt tog emot. Med hjälp av sin keyboard och en behaglig och vacker sångröst underhöll han oss med svängig och trallvänlig dansmusik, non-stop hela kvällen. Tänk så roligt det kan bli med en improviserad dansafton. I dessa tider är det ovanligt, att någon ställer upp ideellt, helt utan ersättning. Dansgolvet var fullständigt "knökfullt" och för undertecknads del var det mycket roligt att höra Kalle spela och sjunga. Jag fick lite nya impulser och ny inspiration för mitt eget musicerande. Dock kunde jag konstatera, att en vacker sångröst (som jag tyvärr saknar) är en stor tillgång i sammanhanget. Kalles spelglädje var mycket smittsam.
När vi slutligen kom i säng efter en lång dag var vi trötta, men mycket nöjda med dagen och kvällen. Ibland är det roligast, när det plötsligt bara händer!

De sista dagarna av vår vistelse i Tandådalen slutade som den började, med mycket skidåkning. Nu började dock temperaturen att sjunka och det var kallt och bistert.
Under de 11 dagar som vi var i Tandådalen såg vi bara 2 Nordic-bilar. Båda stod parkerade på hotellparkeringen och ingen av dem hade Nordic-nummer.

Vi reste hemåt på Trettondagsafton. Det var -16 grader i Tandådalen och -22 grader vid Sälenrondellen. Hemresan gick lugnt och säkert och väl hemkommen fick man som vanligt den konstiga känslan av att man aldrig varit hemifrån.

Nedtecknat av Agneta, Nordic 311, "Pumbaa"